Usch...bara en massa pessimism.

Det här är verkligen inte rolig läsning..
Jag är för tillfället nästan lite för mörk
för mitt eget bästa.
Insikter är visserligen bra men kan även
bli lite väl destruktiva..

Känner att jag fått tillräckligt med destruktivitet
och att älta gör knappast saker bättre.
Självömkan är inte riktigt min grej..
Om jag nu är så "vis" att jag säger till mitt eget
syskon att det inte hjälper det att älta saker och
ting då det enbart går ut i form av psykosomatiska
reaktioner, då borde jag banne mig leva som jag lär.

Som min sjukgymnast sade till mig:
"..Att du är positiv på den mentala fronten spelar
stor roll för din återhämtningsprocess.."

Den där meningen är så självklar att man tycker den är
för misstänksamt nära nosen på en.

Ibland kan det vara bra att läsa saker man själv skrivit
och reflekterat över men jag tycks skriva enbart när jag
är riktigt nedstämd..
Lite väl skrämmande läsning för min smak, kan knappt tro
att det är mitt undermedvetna som talar..

Får helt enkelt försöka hitta någon form av balans i mitt
tänkande.
Och hur enkelt är det egentligen?
Nu mår jag relativt bra, imorgon eller om en timme eller två kan
vara en helt annan femma när smärtan gör sig påmind.

Idag ser jag mig själv i spegeln men kommer jag göra det imorgon?