Nytt år - Nya Förutsättningar?

Alltså, Herre-jävla-Guuuud vad depressiva texter, får för fan svettningar av att läsa
den där smörjan. Iofs, så var ens liv präglat med "självförvållad orättvisa"- en intressant
term man kommit på här! Man har sig själv att skylla men livet har tagit det till extrema nivåer.

Är det rätt att dom krampanfall jag fick skulle demolera skiten ur mina axlar och axelleder (???),
har varit "invalidiserad" i snart 3 år nu då huvudbenet klickar ur led och drar sönder muskelfästen, senband, ledbrosk mjae mjae mjae.

Fnyser dock åt skiten lite arrogant, var det inte jag som är "Unbreakable"??? Ha? Ha? Tänkte väl det "Gunn" som har ett ord i pannan och det äro - "Hjälp!"

Har jag nåt mer domedagsaktigt om Livet, Gudar, Demoner, Änglar &
asiatiska mästares episka verk???

(Episk...berättande/beskrivande verk, används mkt felaktigt av analfabeter)
I ärlighetens namn äro man "Too ol' for this shit",

Hahaha! Åh Gud... Kan fortfarande inte smälta mina föregående texter,
vilket mög alltså. Det som gäller nu är att tillfriskna min axel, rehab:a den efter
operationen & se fram emot nästa "lägga sig under kniven" a/k/a op av axel nr.2!

Sen ska jag bedriva seriös kroppsbyggning, som en riktig man!!!
(intresseklubben antecknar).

Ja just det, måste ta examen också ju............

Det här är mest som en ball grej för att titta tillbaka på, så man kan antingen dras ner i
skiten eller lära sig, tänka pussytivt men vara varse om alternativ "Breakdown".


Adjö & Fuck You
ACAB

Djurets Återupppfödelse

När jag begrundar mitt förflutna
gråter mitt hjärta blod,
Jag inväntar den dag då självaste
Gudarna ska begråta åsynen av min
återkomst som en tsunami av eld
sköljandes ner allt i sin väg tills
det bara är aska kvar.

Trots min död slår mitt hjärta än,
men jag hör inte dess ljud.
Jag hör det skrika till mig inombords,
mina öron kan ej höra,
Mina sinnen vill ej höra eller känna,
Men mitt undermedvetna hör,

Inombords skriker lidande, förvirring,
självförakt, orättvisa och svek.
Ljuden är ingen vacker syn,
Jag kan bara se förlusten,
inte längre känna den,
Har blivit mer insiktsfull,
på tiden att jag blivit det,
"Bättre sent än aldrig" brukar det heta.

Jag har förlorat längesen,
fienden är jag själv,
dock har jag inte förlorat kriget än.
Allt lidande Gudarna har åsamkat mig skall
de få betala i blod, svett och tårar.

Jag hör skriken varenda dag,
något inom mig har vaknat till liv,
mina ögon lyser likt Lucifers sken.
Jag känner hur det kryper under huden på mig,
något vill ut,
Om fallet är så skall jag låta naturen få ha
sin vilja igenom.
Man kan inte bekämpa sin natur,
Man kan förakta den,
Äcklas av den,
Spy blod av den,
Men aldrig vinna över den,
Man är vad man är,
Finns inga gråzoner,
Acceptera den,
För att man har inget val.

Jag har bara mig själv kvar,
börjar inse det mer och mer,
Vi är genetiskt lagda för något som jag ser varje dag
och det gör mig spyfärdig - själviskheten är inte längre
något abstrakt, det har blivit personifierat och konkret.

De demoner som besitter mig kommer aldrig penetrera mitt
gråtande hjärta någonsin igen.

Aldrig någonsin igen,
Jag skriver slutligen:
"Vänta bara..."

Drömmar..

Bittersött liv.

En höstnatt vaknar lärlingen gråtandes.

Mästaren frågar lärlingen sin: ”Hade du en mardröm?”
Lärlingen svarar: ”Nej.”
Mästaren frågar: ”Var det en ledsen dröm?”
”Nej.” säger lärlingen.
”Jag hade en underbar dröm.”
”Men varför gråter du så mycket?” frågar Mästaren.
Lärlingen torkade av sina tårar och svarade tyst:
”För att drömmen jag hade aldrig kan gå i uppfyllelse.”

Finns Du?

Ibland undrar jag hur om döden verkligen är så hemsk,
Ser man ett magiskt och vackert sken där självaste
Gud välkomnar din själ eller är det bara materia som
någon annan kommer att få?
Kommer min materia finnas i en annan levande varelse?
Men vart tar min själ vägen?

Ja du, om Du nu finns, varför bestraffar du mig?
Vill du att jag skall känna din helige sons lidande?
Är min själ så viktig för Dig?

Du har inte lyckats med ett piss Din jävla skit!
Du kan inte ens ta min själ, den sålde jag för längesen!
Kom och ta mig om Du kan!

Jag är inte rädd för dig,
Du är ett värre kräk än Din lille Lucifer!
Jag är redan i Lucifers rike,

Som sagt jag väntar på Dig,
Så får vi se om jag kommer att underkasta mig Dig.

Livet börjar ljusna!

Visserligen hatar jag alla tills motsatsen är bevisad.
Mänskligheten är inte mycket bättre än kackerlackor,
En kackerlacka har till och med mer värdighet.
Mina axlar är läkta,
Vi vet vad det innebär,
Jag ska ta tillbaka min tron,
Hybris?
Knappast.
Jag föddes med gudomliga gener.
Nog om strykande,

Under detta år har jag lärt så mycket,
som jag aldrig har lärt mig under min
livstid.
Har kommit till så många insikter att
det nästan är skrämmande.

Framförallt att ALDRIG lita på en människa,
Egoism och illvillighet i dess renaste form
är det enda medel för att klara sig i denna
ruttna och korrumperade värld.
Synd att jag inte lärde mig detta i tid.

I fortsättningen kommer jag spotta på allt i
min väg och behandla människor som skit - precis
som de förtjänar att bli.
Min insikt är inte förvrängd; exempel efter exempel
har visat att man ska vara en haj som äter upp sina
egna syskon.

Ibland önskar jag att jag var en eldsprutande drake
som brände ner städer och såg familjer brinna ner
till aska och njuta av synen när barn skriker efter
sina förkolnade föräldrar.
Fy fan vad jag hatar människor.
Ni är ruttna.
Äckliga jävlar.

Mormor..jag ville säga så mycket till dig,

Saknar dig MorMor.
Det var fem år sedan du lämnade mig,
När du dog,
Dog jag.
Du var inte en kvinna,
Du var en Ängel.
Alla i byn hatade mig för att de ansåg mig vara ond.
Jag var sjuk,
Fick inte äta glass,
Trots det köpte du glass till mig,
Du fick mig att le.
Mormor...i min själ lever du fortfarande,
Jag kan inte förlåta mig själv att jag hade en viktig tentamen,
Syster och mor åkte direkt till byn,
Vill bara att du ska veta att jag klarade tentamen.
Än idag förstår jag inte varför just jag var din ögonsten,
Ditt favoritbarnbarn,
Sen din bortgång har jag bara varit ett klantarsel.
Jag behandlar mina nära och kära som skit.
Jag är så vilsen mormor,
Jag klarar inte ens se bilder av dig,
Jag skäms,
Skammen plågar mig,
Vill du veta varför jag inte åker tillbaka?
För att du fortfarande finns nånstans hos mig.
Jag kan inte åka tillbaka,
Jag klarar inte verkligheten - faktumet att du....

Du var alltid stolt över mig.

Du skulle bara veta...

Jag minns körsbärsträdet,
"Vår" lilla stuga,
Din grönsaksodling,
Hur du alltid skyddade mig,
Trots att jag gjorde ondskefulla saker,

Du skyddade mig alltid från demonerna,
Dom är tillbaka.

Fan....
Tårarna rinner,
Kan knappt se vad jag skriver.

Jag klarar inte mer..
Det känns jobbigt,
Snälla mormor,
Tala till mig,
Hjälp mig.


Älskar Dig så JÄVLA mycket.

Usch...bara en massa pessimism.

Det här är verkligen inte rolig läsning..
Jag är för tillfället nästan lite för mörk
för mitt eget bästa.
Insikter är visserligen bra men kan även
bli lite väl destruktiva..

Känner att jag fått tillräckligt med destruktivitet
och att älta gör knappast saker bättre.
Självömkan är inte riktigt min grej..
Om jag nu är så "vis" att jag säger till mitt eget
syskon att det inte hjälper det att älta saker och
ting då det enbart går ut i form av psykosomatiska
reaktioner, då borde jag banne mig leva som jag lär.

Som min sjukgymnast sade till mig:
"..Att du är positiv på den mentala fronten spelar
stor roll för din återhämtningsprocess.."

Den där meningen är så självklar att man tycker den är
för misstänksamt nära nosen på en.

Ibland kan det vara bra att läsa saker man själv skrivit
och reflekterat över men jag tycks skriva enbart när jag
är riktigt nedstämd..
Lite väl skrämmande läsning för min smak, kan knappt tro
att det är mitt undermedvetna som talar..

Får helt enkelt försöka hitta någon form av balans i mitt
tänkande.
Och hur enkelt är det egentligen?
Nu mår jag relativt bra, imorgon eller om en timme eller två kan
vara en helt annan femma när smärtan gör sig påmind.

Idag ser jag mig själv i spegeln men kommer jag göra det imorgon?