Djurets Återupppfödelse

När jag begrundar mitt förflutna
gråter mitt hjärta blod,
Jag inväntar den dag då självaste
Gudarna ska begråta åsynen av min
återkomst som en tsunami av eld
sköljandes ner allt i sin väg tills
det bara är aska kvar.

Trots min död slår mitt hjärta än,
men jag hör inte dess ljud.
Jag hör det skrika till mig inombords,
mina öron kan ej höra,
Mina sinnen vill ej höra eller känna,
Men mitt undermedvetna hör,

Inombords skriker lidande, förvirring,
självförakt, orättvisa och svek.
Ljuden är ingen vacker syn,
Jag kan bara se förlusten,
inte längre känna den,
Har blivit mer insiktsfull,
på tiden att jag blivit det,
"Bättre sent än aldrig" brukar det heta.

Jag har förlorat längesen,
fienden är jag själv,
dock har jag inte förlorat kriget än.
Allt lidande Gudarna har åsamkat mig skall
de få betala i blod, svett och tårar.

Jag hör skriken varenda dag,
något inom mig har vaknat till liv,
mina ögon lyser likt Lucifers sken.
Jag känner hur det kryper under huden på mig,
något vill ut,
Om fallet är så skall jag låta naturen få ha
sin vilja igenom.
Man kan inte bekämpa sin natur,
Man kan förakta den,
Äcklas av den,
Spy blod av den,
Men aldrig vinna över den,
Man är vad man är,
Finns inga gråzoner,
Acceptera den,
För att man har inget val.

Jag har bara mig själv kvar,
börjar inse det mer och mer,
Vi är genetiskt lagda för något som jag ser varje dag
och det gör mig spyfärdig - själviskheten är inte längre
något abstrakt, det har blivit personifierat och konkret.

De demoner som besitter mig kommer aldrig penetrera mitt
gråtande hjärta någonsin igen.

Aldrig någonsin igen,
Jag skriver slutligen:
"Vänta bara..."